Idag när vi var i den stora staden Järna och handlade mat in för kvällen räddade jag ett liv. Vi var på grönsaksavdelningen och jag skulle hitta ett litet salladshuvud. Där fanns ett lagom litet som jag plockade upp. Innuti plasten satt en stackars liten nyckelpiga och balanserade på ett av salladsbladen. Jag kände att jag var tvungen att rädda denna lilla stackare. Så jag köpte det salladshuvudet. Väl ute ur butiken släppte jag den fri. Jag släppte ner honom i gräset.. Och sen får vi hoppas att han levde lycklig i alla sina dagar!
Jag känner mej duktig över att ha räddat hans liv iaf.
Efter att vi handlat åkte vi en liten extra bit upp till en kyrka här i närheten där Gustafs pappa har sin gravplats. Varje gång jag är där med Gustaf blir hela jag fylld med sorg. Jag kan inte ens titta på hans gravsten utan att ögonen fylls med tårar. Jag träffade tyvärr aldrig Gustafs pappa. Men när jag står där med Gustaf så är det nog mest för hans skull jag blir ledsen. Efter allt Gustaf berättat om sin pappa så förstår jag att han var en väldigt bra och fin människa. Och jag önskar att jag hade fått chans att träffa honom! Men jag visar mej iaf där och jag bryr mig.
Av att skriva detta blir jag tårögd..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar