Nu när jag har lugnat ner mej lite...

.. kanske jag kan skriva lite mer om mitt äventyr. Det har varit tre av mitt livs jobbigaste månader hittills. Det har vart mkt på jobbet, mkt plugga å mkt köra. Så magen sa ifrån och gav mig magkatarr, suck. Inte vad jag behövde för stunden faktiskt...

Mina vänner har knappt sätt röken av mej, å nästan inte ens min kära sambo Gustaf.

Varenda liten stund som jag har haft över har jag pluggat och pluggat denna eviga teori. Mkt har man lärt sig! Senast i gymnasiet pluggade jag, så det var lite ovant. Men jag gav mej fan på att jag skulle klara det.

Själva teoriprovet var en barnlek om man jämför med bilskolans provpärmar som gav en världens sämsta självförtroende och man trodde aaaldrig att man skulle klara av det stundande provet.. Men lätt som en plätt sken skärmen grön och bokstäverna löd: GODKÄND 61/65 poäng.

Man kunde ju inte direkt ställa sig upp och skrika av glädje. Nej här i Sverige är man diskret... Så jag gick snällt fram och hämtade intyg på att jag var godkänd. Sen gick jag in på närmaste toalett, tittade mej själv i spegeln med världens största leende och sa: FAN VAD DU ÄR BRA MALIN! Jo man tackar :)

Då var det momentet över, va skönt! Men sen var det ju själva uppkörningen kvar också.... Då vart man nervös igen. Gustaf säger: Vad skönt, imorgon älskling har du körkort! Men neeejjje, Det är inte ALLS säkert! Jag gick in för att det fanns en stor chans att man inte klarade det. Inspektören kanske har en dålig dag eller jag får black out, vem vet, vad som helst kan ju faktiskt hända!

Men väl på Vägverket möter jag en mkt lugn och snäll herre i sina bästa år, Björn hette han. Han förklarade för mig hur allt skulle gå till och sen gick vi till bilen. Där fick jag göra en kontroll av den yttre belysningen. Den satt som en smäck!

Då var det dags å köra.. (shit nu gäller det.. ). Jag kör på precis som jag kört med Gustaf och i bilskolan. Jag är ju en lugn person, så jag kör lugnt, men bestämt :)

Sen började det, följ skyltarna.. hit å dit.. Vi körde runt i en halvtimme, allt kändes jättebra. Jag kände inte att jag gjorde några misstag. Sen var vi tillbaka på Vägverket, han bad mig parkera och stänga av bilen.

Sen vänder han sig mot mig och säger: Ja, då var det godkänt! G O D K Ä N T! Jag griper tag i hans hand å får ut nåt i form av : TACK! samtidigt som tårarna bara väller fram. Jag blev helt i chocktillstånd. Då säger han: Åh, glädjetårar, vad vackert! Va kul!

Och han bockar i att jag är godkänd, skickar infon via en handdator och får tillbaka ett godkänt till. Det bara lyser grönt! Så nu är mitt körkort på tillverkning!

Jag kan inte fatta detta.. helt sjukt är det!

Sen fick min bilskolelärare köra mig tillbaka till stan för jag bara grät av lycka och var helt nervig i hela kroppen. Skulle säkert krocka på en sekund om jag körde då, haha! Sen började jag ringa till min Gustaf och familj. Wow, varje samtal var underbart och jag grät mer och mer, haha. Kunde knappt prata... WOW! Det är en känsla som bara inte går att beskriva i ord!

Sen efter jobbet kom mamma hem till mig, så åkte vi hem till henne. Sen när jag skulle hem då fick jag köra själv, ingen breve mej. Bara JAG... ENSAM i bilen... all by my self! Och det var ännu en underbar känsla! Köra själv, ingen säger åt mig hur jag ska göra. Ingen ser att jag nyss blivit godkänd, för den där skylten där bak is no more!

Sen tog jag en sväng förbi SL, bara för att jag kunde, jag bestämde vart JAG skulle :)

Sen åkte jag hem och ner i vårt supertrånga garage och parkerade i den trånga trånga parkeringsfickan.

Så... nu kan jag bara säga: Körkort - Check!